Systemet måste anpassas till samhället

Ett offentligt pensionssystem måste vara en socialförsäkring som är finansiellt hållbar för staten likväl som för nutida och framtida pensionärer. Det är viktigt att bördorna delas, både för att skapa trygghet och för att det offentliga systemet ska upplevas som legitimt. Olika bekymmer i systemet eller i samhället ska medföra att nödvändiga beslut och förändringar i alla delar av pensionssystemet övervägs och genomförs grundligt men skyndsamt.

Löntagaren gör sin del genom att arbeta och avstå lön till pension. Men staten gör inte tillräckligt för att möjliggöra en skälig och trygg pension eller för ett längre arbetsliv. Ansvarsfördelningen är skev, där löntagare och arbetsmarknadens parter sitter med risken.

Behovet av att arbeta längre har ökat, men systemet saknar drivkrafterna för att detta ska ske. Löntagare och arbetsmarknadens parter kan inte själva åstadkomma ett längre arbetsliv utan det måste också uppmuntras och möjliggöras av staten.

Det borde från politiken ha tydliggjorts att om man inte arbetar högre upp i ålder än tidigare generationer så sänks pensionen automatiskt, samt ha klargjort konsekvenserna. Således ett längre arbetsliv eller en lägre pension, risken sitter individen med.

Kraven på ett längre arbetsliv når högre åldrar än de flesta känner till och klarar av, årskull 1960 behöver arbeta till 69 år, två år längre än riktåldern, för att nå en allmän pension på närmare 60 procent. Arbete till riktåldern 67 år ger strax över halva slutlönen i allmän pension.

Men en lång rad arbetslivsåtgärder måste finnas på plats så att arbete i högre åldrar faktiskt är möjligt, innan systemet tillåts att kraftigt skruva upp åldern till vilken man bör arbeta. Det handlar bland annat om arbetsmiljö, kompetens- och utbildningsmöjligheter, attityder, åldersgränser, arbetsvillkor och flexibilitet samt ekonomiska stimulanser. Åldersgränserna i trygghetssystemen behöver höjas skyndsamt.

Regler och villkor på arbetsmarknaden och trygghetssystemen måste tydligt sammankopplas med pensionssystemet. Systemet måste ha en flexibilitet som tar höjd för att framtiden är oviss och att belastningar på systemet kan uppstå och att en rimlig riskfördelning då finns.

Sist men inte minst måste det löna sig att arbeta längre och då måste det ge en allmän pension som är högre än halva slutlönen. Om löntagarna ska ställa upp och arbeta längre krävs att staten ställer upp och gör det lönsamt att arbeta för pensionen, genom högre avsättningar och ett trygghetssystem som fångar upp de som inte kan arbeta i högre åldrar. Den så kallade riktåldern döljer systemets egentliga krav på en högre pensionsålder, den för inte med sig några konkreta åtgärder för ett längre arbetsliv och kommer oavsett att ge halva lönen i allmän pension.

Allmän pension jämfört med slutlön vid olika långa arbetsliv

Fyra exempel födda 1960 med slutlön 33 000 kr och tjänstepension ITP2

Inklusive tjänste­pension: 62.8 %

Inklusive tjänste­pension: 70,5 %

Inklusive tjänste­pension: 76,1%

Inklusive tjänste­pension: 80,2 %

Pension som procent av slutlön

Födelseår19551965197519851995
Arbetar25-6525-6625-6525-6725-6625-6825-6725-6925-6825-70
Allmän pension46.750.245.651.946.352.245.651.445.751.6
Tjänstepension11.31212.713.815.216.51415.212.513.6
Total pension5862.258.365.861.568.859.666.658.265.2

Pension som procent av slutlön, olika årskullar och olika uttagsåldrar, lön 35 000 kr, tjänstepension SAF-LO

Större politiskt ansvarstagande och översyn

Idag saknas helhetssyn och övervakning av hur pensionssystemet förhåller sig till omställningar i samhället och hur pensionerna står sig tas inte hänsyn till. Ingen verkar ta ett övergripande ansvar. Otydlig ansvarsfördelning, bristfällig information och en avsaknad av debatt gör att man misslyckas att ta höjd för samhällsförändringar och påverkansfaktorer i tid. Så kan vi inte ha det – idag eller i framtiden. Det politiska ansvaret måste öka, pensionerna kan inte lämnas utan tillsyn. Alla delar i systemet måste kunna justeras.

Politiken behöver föra en öppen och transparent debatt kring systemet där politiska skiljelinjer tydliggörs. Även om pensionsfrågan troligen kan vara blocköverskridande i grunden, behövs ett nytt förhållningssätt. Politikernas ganska ensidiga försvar av systemet och hänvisning till automatiken bör bytas ut till förmån för mer politiskt ansvar, demokratisk insyn och löpande tillsyn.

Politikerna måste kunna svara på frågan om hur pensionstryggheten säkerställs på både kort och lång sikt och varför vi alls ska ha ett offentligt system. En total översyn av systemets alla delar behövs och tydliggörande av hur systemet fungerar och bör fungera krävs oavsett.

Det är avgörande att frågan också ställs till väljarna, framtidens såväl som dagens pensionärer, och prövas demokratiskt. Svenskar har rätt att känna sig trygga med att det finns ett ansvarstagande för pensionen, och att bördorna i systemet delas. Inför riksdagsvalet 2022 behöver därför konkreta alternativ presenteras och politiska skiljelinjer klargöras.

Vill du också se en ökad debatt kring pensionssystemet?

Så kan du påverka